Min fru (Lea) köpte denna jalapeñoröda 1986 års Mustang 1988 med ungefär 40 000 mil på klockan. Jag ägde en svart 1987 Mustang GT vid den tiden. Vi älskade båda att tävla mot varandra på gatan. 87:an hade alltid lite bättre prestanda, men hon hade alltid bättre reaktionstider och jag var alltid ikapp.
När det var dags att ge upp en av bilarna bestämde jag mig för att göra mig av med 87:an. Jag gjorde detta med tanken att den fyrögda Stang kommer att vara värd mer i längden plus att jag alltid gillat utseendet på den bättre. Det var den första med sekventiell bränsleinsprutning men den sista med fyrögat utseende. Eftersom milen fortsatte att öka och färgen började se gammal ut, bestämde jag mig för att riva ner den och fräscha upp den. Bilen hade 183 k på sig innan jag rev ner den. Det enda som gjorts på bilen var att batteriet byttes ut en gång och att bromsarna gjordes om ett par gånger. När motorn monterades ner fanns slipmärkena fortfarande kvar i cylindrarna. Jag har använt syntetiska oljor hela tiden och kommer att fortsätta att göra det nu när jag kan se vad det gör för motorn.
Pengarna var knappa så jag sparade lite grann tills jag kunde få ihop tillräckligt med delar för att sätta ihop den igen. Min ursprungliga avsikt var att göra en trevlig sovbil med naturlig sugning. Inget överdrivet, men jag ville bara ha en trevlig förare som hade lite stake. När bilen var färdigmonterad och jag körde den i ungefär tre månader blev jag biten av hästkrafter. Jag ville ha mer och mer. Jag har gjort de typiska modifieringarna som intag, TBs och andra småsaker, men det räckte aldrig till. Jag lade sedan till ett Powerdyne 9 psi supper charger kit. Jag stötte på alla möjliga inställningsfrågor. Jag skapade sedan ett programpaket som heter Binary Editor och EEC analyzer för att hjälpa mig med inställningen. Med en stor inlärningskurva kunde jag äntligen ställa in centrifugalkompressorn.
Ja, du gissade det, jag ville ha ett mer direkt vridmoment. Jag gillade inte att behöva höja varvtalet så mycket att det lät som en risraket. Eftersom bilen inte är en dragbil, utan en bil som jag gillar att ha kul med på helgerna, bestämde jag mig för att prova Kenne Bells inställning. Jag måste säga att det omedelbara vridmomentet är roligt att köra. Återigen var inställningsupplevelsen en lång inlärningskurva. Jag fick en packning i huvudet av att köra för magert. Det visade sig att det berodde på att jag hade kopplat vakuumet på bränsletrycksregulatorn till fel källa. Det var en dyr läxa att lära sig, men bilen fungerar mycket bra nu.
Min far har en 1965 coupe och en 1966 fastback som han tar med sig på Route 66-utflykterna och en av mina bröder har en 1999 anniversary och en 1966 fastback och den andra brodern har en 1965 fastback. Det är en familjeangelägenhet, mustangen kommer alltid att finnas där.
